En guides vardag på Hertonäs gård

07.08.2021 kl. 16:53
I fem års tid har jag arbetat med museipedagogik på Hertonäs gårds museum, främst som guide. Under dessa år har jag hunnit uppleva mycket; att jobba här är åtminstone inte tråkigt! Läs mer om mina erfarenheter nedan!

Eftersom Hertonäs gård är ett litet museum sköter vi även många andra uppgifter än själva guidandet. Vi öppnar och stänger museet, håller reda på kassan, säljer museets produkter samt betjänar kunder. Vi övervakar och deltar även i dramaföreningen DOT:s [länk till DOT] och Tarinalyhtys historiska föreställningar, vilket alltid är roligt! Lyckligtvis brukar vi guider inte ha så hemskt många repliker så det gör inte så mycket om vi inte är bra på att skådespela. Skådespelarna är däremot alltid ett nöje att se på då de ger liv åt historiska personer såsom Helene Bergbom, Carl Olof Cronstedt eller Knusbackas husmor. 

Bland mina mer minnesvärda guidningar minns jag en gång då gruppen och jag nått den engelska parken. Då jag berättade att det var här som scenen i Katarina och greven av Munksnäs [länk], där Leif Wager sjunger sången Romanssi [länk], spelats in brast en ung man spontant ut i sång och sjöng den för oss. Det var ett fint ögonblick! 

 

En annan guidning jag minns var en som jag drog på samtliga tre språk jag kan guida på; svenska, finska och engelska. Det var en stor familj som samlats för att fira en bemärkelsedag och bland dem fanns vissa personer som bara kunde finska och andra som bara kunde engelska, och så fanns det även några äldre släktingar från Sverige som bara pratade svenska. Det var komplicerat att berätta om herrgårdens historia på tre språk men det gick riktigt bra till slut, och det var en berikande erfarenhet. Att guida är ett väldigt socialt jobb där man lär sig att improvisera samt att snabbt anpassa sig efter diverse olika situationer som uppstår. Som guide måste man också lära sig acceptera att man, hur mycket man än läser på, ändå omöjligt kan veta precis allt. Man måste inse att hur väl man än förberett sig kommer besökarna nu och då att ställa frågor man inte vet svaret på. Då gäller det bara att svara att man tyvärr inte vet, men att man tar reda på det själv eller frågar kollegorna om de råkar veta i stället.  

När skådespelarna tar över förvandlas herrgården till en historisk skådeplats. Jag minns särskilt DOT:s föreställning 1917 som ordnades för att minnas att det gått hundra år sedan oroligheterna inför inbördeskriget inleddes och gårdens sista ägare Johan Bergbom mördades. En orolig Helene Bergbom gick ängsligt omkring inne i salongen, i fruktan över att hennes man skulle gå ett likadant öde till mötes som andra godsägare i trakten. Ute sprang röda aktivister omkring och delade ut pamfletter om arbetarnas rättigheter. Skickliga manusförfattare och skådespelare gjorde att det verkligen kändes som om man transporterats hundra år bakåt i tiden. 

Coronapandemin har förstås påverkat vårt arbete under det senaste året - att guida är det tyvärr svårt att göra på distans. Lyckligtvis har vi ändå kunnat hålla öppet ungefär som vanligt även om säsongsstarten sköts upp med en månad år 2020. Grupperna vi guidar är mindre, högst 10 personer, då det tidigare maximiantalet varit 25. I en mindre grupp är det dock lättare för guiden att interagera mer med alla kunder, vilket jag uppskattar. Till en början kändes det också konstigt att guida med mask på, men nu har vi vanan inne. Vi kan skatta oss lyckliga som ändå fått hålla öppet trots pandemin, och dela med oss av herrgårdens spännande förflutna för våra besökare.


Fil.mag. Daniela Fougstedt guidar på Hertonäs gård, i 2:a våningen. Foto: EAW 2021.